Tidigt, tidigt på morgonen den 7:e november gav vi oss iväg från Panama City upp till David i norra Panama. Det börjar bli allt kämpigare att byta miljöer och då vädret var sådär i Panama City var väl humöret och förväntningarna likaså när vi gav oss iväg. När flygplansfrukosten dessutom bestod av fyra stycken stora salta kex och inget kaffe så var det ingen som dansade av planet när vi tog mark.

Ett stort leende av vår guide Plinio som väntade i ankomsthallen fick oss dock att tina upp. När vi sedan stannade till vid ett lokalt frukostställe och fick gröt, omelett, grillad korv, revben och, som alltid i Panama, plantain eller matbanan som vi kallar det så kändes det som vi var tillbaka på banan 😉 igen.

På vägen mellan David och Boquete förstod vi mer och mer att vi kommit till en unik plats. I Boquete möts vindar från Stilla havet och Mexikanska golfen och skapar ett speciellt mikroklimat. Det är inga större temperaturförändringar utan här skiftar det mer från mycket regn på sommaren och mindre regn på vintern. Temperaturen skiftar från 22 till 30 grader! Här växer det med andra ord som tusan. Jordgubbar, hallon etc plockas året om och man skördar på åkrarna upp till fyra gånger per år. Vattnet kommer direkt från bergen och är drickbart i kranen. På den del av marken som inte är så bördig har man boskap. Och här finns dessutom ett eko-tänk där folk har med sin egen kaffekopp till cafét för att undvika engångsmuggar, ett väl utvecklat återvinningssystem och skolbarnen får tidigt information om sin närmiljö och natur.

Imponerade av omgivningarna och nyfikna på att se mer valde vi att åka upp till ett kaffeplantage på direkten. Panama anses producera det bästa kaffet i världen tillsammans med bland annat Indonesien och Jamaica, i år slogs rekord när det såldes ett parti kaffe härifrån för 600 dollar per pound. Och då var det inte rostat än. Plantaget vi besökte var en liten gård på fem hektar, där en envis bonde för 30 år sedan bestämde sig för att börja odla kaffe. Gården var för liten för att ge banklån så Tito byggde sina maskiner själv. Plantorna fick han billigt eller gratis från andra plantage som beställt ett överantal. Och så har det fortsatt. Vi började rundturen med att gå runt i plantaget, titta på de olika kaffeplantorna och lära oss att kaffebönan inte är en böna utan ett … körsbär!

Allt kändes lite bohemiskt med halvfärdiga egna konstruktioner och lösningar och inte speciellt organiserat och i ordning. Alla maskiner som används har Tito själv konstruerat. Resultatet: Kaffet från La Milagrosa (Miraklet) rankas som ett av de absolut bästa i Panama och världen. Här produceras ca 10 ton kaffe per år. Allt sker organiskt och i stort sett allt återanvänds i produktionen. När vårt kaffe hemma plockas, torkas och rostas på ca 3 dagar så tar processen här, inklusive fermentering upp till fyra månader. En ny lärdom för oss var också att ju mörkare rost, desto mindre koffein. Den mörkaste rostningen som bland annat används till espresso är alltså den som har det minsta koffeininnehållet.

Historien bakom det mörkrostade italienska kaffet som vi fick lära oss var att bönorna från Afrika fraktades på bland annat fiskebåtar vilket gjorde att bönorna tog smak från den övriga lasten. För att få bort detta var man tvungen att rosta bönorna så hårt och länge som möjligt. Resultatet blev då fränare smak, och mindre koffein.

Stärkta av både kaffe och upplevelser åkte vi sedan ner till Boquete för lunch och incheckning på vårt hotell Isla Verde. Efter lunchen som naturligtvis innehöll plantain åkte Martin och Otto återigen upp i bergen. Denna gång för att åka zipline på TreeTrek Mountain resort. Mellan 13 plattformar uppe bland trädkronorna (den högsta 80 meter från mark) gick det 12 st linor på sammanlagt 4,5 kilometer och med en fallhöjd på 120 m.

Efter ett mycket professionellt mottagande fick vi transport upp till startplattformen. Då vi var de enda i gruppen fick vi förträfflig service av tre stycken guider varav den ena också fungerade som fotograf. Med klätterselar och karbinhakar överallt hakade vi på oss på första linan och gav oss iväg, en efter en. Rakt över en flodravin med makalös utsikt över vulkaner, dalen och vyer ända bort till stilla havet ca 50 km bort. Vi hakade snabbt på oss på nästa lina och sedan iväg, och nästa, och nästa. Den längsta linan var ca 500 meter och gav en åktur på nästan 30 sekunder. Hur roligt som helst!

Vi pustade ut sittandes på hotellets veranda med samma fantastiska utsikt och njöt av ett stilla regn samt kaffe och cheesecake. Morgonens mörka tankar om denna del av resan var nu helt bortblåsta.

Som avslutning på första dagen i Boquete delade vi en grilltallrik på restaurang Barú medan regnet skvalade utanför och sedan avnjöt vi även det sista avsnittet av Stranger Things. Nu väntar vi förväntansfullt både på vad Boquete mer kan erbjuda och säsong 3.