I väntan på dagens utflykt gjorde vi lite av varje på förmiddagen; vi hängde på hotellet, arbetade i skuggan och promenerade runt i den lilla staden.

Regionen har 320 molnfria dagar per år men den eftermiddagen vi valde att göra vår tur till Valley of the moon var inte en av dem. Det var dock bara några lätta skyar som syntes på himlen och vi kunde vid första stoppet se ända till vulkanen Laskar och ett annat berg som var hela 35 mil bort. Vi såg också den internationella radioteleskopstationen Alma och den heliga vulkanen Licancabor som ofta avbildas på murar t ex som på vårt hostel. San Pedro syntes som en grön oas i allt det rödbruna och är det eftersom den försörjs av vatten från två floder som har sitt ursprung i bergen.

Vid vårt andra stopp fick vi en varning om klaustrofobiskt smala gångar och tog oss sedan mer eller mindre dubbelvikta genom några trånga sprickor i berget. Här hade vatten sköljt bort sediment och putsat saltkristallerna så de såg ut som glas på vissa ställen. Om man delar en ”sten” är det lättare att förstå att marken består av 90 procent salt och att det bara är ett tunt lager sediment ovanpå som gör att allt ändå är brunt.

Nästa stopp visade de här figurerna som har eroderats fram under någon miljon år och som kallas ”Las Tres Marias”. Vi kunde urskilja två bedjande figurer men därefter ersattes våra bibliska associationer av andra bilder såsom pac man m m. Vi kunde också blicka ut över det fascinerande landskapet av sand och salt och mera sand och salt.

I solnedgången klättrade vi uppför ett av bergen och stigen såg nästan ut som kinesiska muren (så som vi föreställer oss den).

Dalen har fått sitt namn av att marken sägs likna den som finns på månen men för oss var det den sagolika kvällshimlen som fick namnge utflykten. Som tur var visste vi i stunden inte att vi skulle missa Pink Floyds gratiskonsert här med två dagar…