Den 31 oktober kom vi till San Pedro de Atacama som ligger i nordöstra Chile, 150 mil norr om Santiago. Det var en liten stad med många utflyktsföretag, fina souvenirbutiker och trevliga restauranger som mötte oss. Det mesta gick i olika nyanser av brunt med inslag av gröna plastväxter och precis som på de andra orterna vi varit på i Sydamerika var det fullt av lösa men vänliga hundar på gatorna. Det var lika varmt på dagen som kyligt på kvällarna och luften var så torr så torr. Trots luftfuktare på hotellrummet fick vi tidigt besvär med hud och slemhinnor.

Vårt hostel var enkelt men trevligt och personalen hjälpte oss att boka ett digert utflyktsprogram. Vi rivstartade vår vistelse med en heldagsutflykt och Atacama till ära hade vi med oss vår nyinhandlade kamera. Vi har längtat efter en något bättre zoomfunktion ända sedan Alaska så i det här fallet kan ingen anklaga oss för att ha sprungit iväg och gjort något överilat.

En timmes skumpande grusväg i morgonsolen tog oss till lagunen Chaxa som ligger i ett naturreservat på saltplatån Salar de Atacama. På vägen mötte vi en hel del lamor och hade Chiles mest aktiva vulkan, Laskar, puffandes rök i förgrunden.

Vi fick veta att det här området är den tredje viktigaste saltplatån i världen men förstod inte riktigt på vilket sätt, kanske är den ”bara” den tredje största efter Salar de Uyuni några mil bort i Bolivia och Salinas Grandes i Argentina. De bryter inte saltet här men har många andra stora fyndigheter t ex lithium. Tjoho vi köper elbil tänkte vi 🙂!

Saltkristallerna på marken bildas genom att vatten från de snötäckta Anderna rinner nere i kanaler i berggrunden och löser upp de saltlager som finns där. När vattnet stoppas upp och stiger avdunstar det medan saltet stannar kvar.I själva lagunen väntade tre sorters flamingos på oss; chilensk, andisk och James(isk). Flamingosarna ägnar 14 timmar per dag åt att mumsa i sig de mikroorganismer och småräkor (Brine shrimp) som finns i lagunerna så det var kanske inte konstigt att det var svårt att fånga dem på bild med näbben ovanför vattenytan. Men visst var speglingarna i vattnet helt fantastiska!Sedan fick vi veta att flamingosbeståndet har minskat från 33 000 till 3000 pga den dränering som lithiumbrytningen för med sig. Förbaskat tänkte vi 😟!

Efter flamingolagunen fick vi en återblick i illamåendet och huvudvärken som 4200 m ö h kan föra med sig. Nu behövde vi dock inte traska upp själva vilket gjorde det hela något lättare och som belöning fick vi se Lagunas Altiplanicas. Det var från början en lagun som bildades i en vulkan men som sedan delades genom ett vulkanutbrott till två: Miscanti och Miniques. De får sitt vatten genom nederbörd och grundvattenskällor och på vintern kan ytan vara helt frusen. Även här innehåller vattnet mikroorganismer som föder tre sorters fåglar: flamingos, svart anka och andisk fiskmås. Kläder efter väder gav oss ett bra skydd mot både sol och kyla under dagen och under vårt tredje stopp vid Piedro Rojas blev vi rejält blästrade av de sand och saltbyar som kom farande då och då. Landskapet var vackert pastellfärgat här. Sulfat har gjort vattnet grönt, marken har blivit röd när järnet oxiderat av nederbörd och saltkristallerna gör att allt glimmar lite extra. Här på högre höjd fick vi se ett flertal härligt lurviga ökenrävar och även några flockar åsnor och nätta vicunyas. De senare är betydligt ovanligare än lama och alpacka som är vardagsmat i både bildlig och bokstavlig mening. Lunch serverades inte förrän vid fyratiden och trots att vi var utsvultna vid det laget smakade den inte särskilt bra. Efter att ha passerat stenblockens vändkrets och gjort ett par sista stopp vid gamla kyrkor gav vi oss därför snart ut på stan för att äta igen. Och på den ”två personers barbecue” som killarna fick in på La Casona kunde vi ha bjudit ett helt kompani!