Så blev dags för det STORA äventyret.

Dag 1

För vår vandring på inkaleden mot Machu Picchu valde vi en variant av den klassiska 4-dagarsturen.

Vi åkte buss till Piscacucho (eller KM 82 som tågstationen kallas) där vi mötte upp kockar och bärare och påbörjade vår vandring. Den här första delen av leden är inte så välbesökt eftersom många andra tar en kortare tur på färre dagar. Redan efter en kort promenad kunde vi se forntida inkaruiner och terrasseringar och klättra på de ”svävande” trappstegen som förbinder terrasserna med varandra. Terasserna hade flera olika funktioner i inkariket. De breda användes för att odla på medan de smalare var till för att förhindra erosion och stötta upp tempel och vakttorn.

Vandringen var ganska lätt den här första dagen och gick genom karg växtlighet och imponerande kaktusbuskage. För att göra det lite mer spännande fick vi gå en bit längs järnvägsspåret och det kändes som vi var med i ”Stand by me” när tågvisslan plötsligt hördes bakom kröken.

Vi åt lunch vid Q’oriwayrachina och korsade sedan Urubambafloden som vi följt genom ”den heliga dalen” en stor del av dagssträckan. När vi senare på eftermiddagen nådde de arkeologiska platserna Wayna Q’ente och Llaqtapata (2800m ö h) var vi inte bara glada att se de intressanta lämningarna utan även vårt första nattläger som bärarna redan hade rest åt oss.

Efter sex timmars vandring, många fina intryck och en gudomlig måltid på forell var det ingen konst att somna till ljudet av ylande hundar, galande tuppar och skriande åsnor i gårdarna intill.

Dag 2

Varje morgon väcktes vi med varm dryck på sängen (eller rättare sagt – liggunderlaget) och en inbjudan till det färdiga frukostbordet. Maten var fantastisk under hela vandringen och det övergick vårt förstånd att räkna ut hur kockarna kunde ha med sig ingredienser och färskvaror till alla dagarna. Frukosten varierades så att det utöver smörgås och flingor var äggröra och bacon en dag, pannkakor en dag, gröt en dag osv. Till lunch serverades två rätter och när vi anlände till nattlägret fick vi alltid afternoon tea med tilltugg följt av en tre rätters middag. Det var med andra ord inga problem att hålla vikten ;-).

Nåväl, efter frukost denna dag hade vi en ceremoni för att vi deltagare och personalen skulle lära känna varandra bättre. Vi var åtta vandrande turister, två guider, fjorton bärare samt två kockar i gruppen. Alla bärare är jordbrukare och gör detta som extrajobb. De kommer från samma by och känner varandra väl så stämningen var uppsluppen och god. Arbetet som bärare fördelas mellan byarna i trakten och arrangören försäkrade att det inte är för slitsamt, att det är bra betalt och att alla hålls med god utrustning. Ibland undrade man dock när bärarna sprang förbi en med stora lass på ryggen.

Den här dagen går vandringen uppåt, uppåt och ännu mera uppåt. Smala stigar, ojämna stenar och branta backar krävde en hel del koncentration så det var lätt att glömma att lyfta blicken och ta in det otroliga landskapet längs vägen. Som tur var behövdes det många pauser för vila och vätska och dessa togs ofta där det var som vackrast. Vi hade inte föreställt oss den magiska synen av övergivna forntida terasser ända upp till topparna på varenda bergssida och inte heller att vi skulle uppleva både pampas, regnskog, molnskog och alpin terräng.

946 m ö h passerade vi den sista byn Huayllabamba och därmed möjligheten att fylla på förrådet av snacks och drycker. En träpinne med röd plastpåse signalerade att det nalkades försäljning och chans att få låna en toalett.

Efter en lång brant stigning under eftermiddagen nådde vi vårt läger vid Llulluchapampa 3840 m ö h. Det var en ljuvlig syn eftersom många av oss led av huvudvärk ovh illamående vid det här laget. På natten hördes inte längre några åsnor eller tuppar men däremot körer av kväkande och klingande grodor. Överlag såg vi inte så mycket vilt djurliv men en del stora fina fjärilar, små fina kolibrier och närgångna fina lamadjur.

Dag 3

Med viss bävan slog vi upp ögonen vid väckningen kl 5 denna morgon. Dagen var utlovad som den jobbigaste med många timmars långa branter både uppför och nerför. Det positiva var att molnen höll på att regna av sig över oss vilket förhoppningsvis skulle innebära klarare väder och fin utsikt när vi beräknades vara framme vid första och högsta passet några timmar senare. Och mycket riktigt, vid Warmiwanuska 4200 m ö h hade vi en härlig paus med strålande väder och magnifika vyer bl a över den stig vi själva vandrat på.

Efter det var det lite tufft att börja klättra nerför igen när man visste att det bara innebar ännu en lååång stigning längre fram. Man kan tro att det skulle vara lite skönt att få gå i nedförslut men det tog rejält på knäna eftersom stenarna var hala och trappstegen uppemot 40-50 cm höga. Vid Pacaymayo hade vi gått ner till 3350 m ö h och det var dags att vända uppför igen. Lunch väntades inte på flera timmar men vi hade frukt och snacks att knapra på.

En stor utmaning blev ännu större av att det nu började regna och det rejält. I ponchos rymliga som tält slirade vi fram och var genomblöta när vi nådde det andra passet Runkurakay 4050 m ö h.

Efter sen lunch vid skulle vi nerför och sedan uppför igen men vädret klarnade iallafall och kläderna torkade faktiskt riktigt bra tills vi var framme vid dagens lägerplats Phuyupatamarca 3800 m ö h. Ost och kex samt nypoppade popcorn har aldrig smakat så bra och varit så välförtjänta som denna eftermiddag.

Väldigt glada och nöjda över att ha klarat den tuffaste dagen under de tuffaste omständigheterna drömde vi sött om en sista soft vandringsdag när vi slocknade vid åttatiden.

Dag 4

Den här dagen tänkte vi bara njuta, nu hade vi ju klarat av de svåra bitarna! Eller? Nä, så klart hade guiden sparat lite information om att den sista sträckan började med en s k ”Gringo killer” vilket innebar en rejäl portion smala och höga steg i brant nedförslutning. Men innan vi utsatte oss för det höll vi tal till kockarna och bärarna och tackade för det fantastiska arbete de gjort för oss under hela vandringen. Vi tog foton, delade ut dricks och handlade av det hantverk de hade med sig.

Under vandringen såg vi sedan den mäktiga ruinen Intipata och strax därefter, vid vårt lunchställe tornade lika fantastiska Winay Wayna upp sig.

Efter lunchen tog vi farväl av vår andreguide Berlie som skulle vidare på andra uppdrag och satte själva fart mot vårt mål – Machu Picchu. Det var en spännande väntan på att få se om platsen skulle vara lika förtrollande som vi hört talas om. Bara minuter innan vi skulle vara framme vid den åtråvärda solporten Intipunku möttes vi dock av den sista överraskningen: en ”Oh My God”-trappa med branta höga steg uppför. Men vid det här laget föredrog vi ändå branter uppåt eftersom man då kan praktisera monkey-style genom att klättra på alla fyra. Nerförtrapporna tedde sig alltid mer riskabla hur du än bar dig åt.

Äntligen framme vid solporten möttes vi av en lika fängslande vy som vi hoppats på. Vi stannade ett tag och njöt av segern och fortsatte sedan stenstigen ner mot Machu Picchu. Efter gruppfoton med panoramavy över inkastaden åkte vi buss ner till byn Aguas Calientes där vi skulle sova på hotell inför vår heldagsvisning av ruinerna dagen därpå.

Otto och Karl imponerade stort med sitt fokus och kämparanda under hela vandringen och fick många uppskattande kommentarer av de andra deltagarna. Vi var en stolt, glad och lättad familj när vi firade med forell och alpacka vid brasan på restaurang Inka Wasi den kvällen. På väg till sängen kollade vi in byns fotbollsplan och den lokala marknaden.