Två timmars bilfärd uppför vulkanen Baru, som hade sitt tredje och sista (?) utbrott för 600 år sedan, ledde oss mot startpunkten för dagens vandring. Vi blev skjutsade genom små byar och vackra frukt- och bärodlingar där det växte apelsiner, ananas, guava, kokos, yucca, blåbär, jordgubbar och mycket mycket mer. Det är inte för inte som regionen Chiriqui kallas Panamas grönsakskorg. En röd liten stuga på en hästgård kändes nästan som hemma så där köpte vi fika och kollade in toaletterna som var de sista vi skulle se på många många timmar.När vi släpptes av blev vi lite överraskade av att det var så mycket uppförsbacke att vandra. Stod det inte i programmet att vi skulle gå uppifrån vulkanen och NER mot Boquete längs Quetzal trail? Guiden höll också ruskigt hög fart men vi knatade efter så gott det gick. Vad vi inte visste var att chauffören satt och väntade i bilen en timme för att se om vi skulle ge upp och komma tillbaka. Uppför, uppför och lite mer uppför stegade vi genom krispig grönska och fascinerande brant odlingslandskap. Klimatförändringarna märks även här och vi funderade oroligt över hur länge jordbrukarna ska få ha kvar sin jord på sluttningarna om skyfallen och jordskreden fortsätter att öka. Vi skymtade kolibrier och andra fåglar längs vägen men de var lite snabbare än vi var med kameran.

Plötsligt var vi framme vid utsiktsplatsen där vi skulle äta våra lunchmackor, vilket inte alls stämde med tidsplanen. Och nä, nu visade det sig minsann att vi nästan hade gått in en hel timme av schemat. Inte så konstigt att vi uppfattat tempot som lite högt. Vid utsiktsplatsen kunde vi se ända till slutmålet bland de dimhöljda bergen och fick efter en stund sällskap av ett trevligt amerikanskt par.

När vi fortsatte att gå tog vi det lite lugnare och kunde njuta mer av naturen på den nu ganska flacka sträckan. Fast först blev vi faktiskt lite rädda av att höra en vildsvinsfamilj grymta och flåsa högt i närheten. Nåväl, när vi kunde sluta lystra efter varningssnörvel och vända uppmärksamheten mot grönskan igen såg vi sirliga orkidéer och vild begonia, rosa och orangea flamingoblommor, citronella och mycket bromelia. Till och med övergivna gamla plåtskjul såg vackra ut inbäddade i blommor och grönska.

Djurlivet bestod av orm, ödla, en jättesöt armadillo (bälta) och en stor familj vrålapor.

Vi korsade en hel del vatten under dagen. En del hade broar eller spångar och en del hade det inte…

1,3 mil och 800 höjdmeter lät inte så mycket innan start men efteråt var vi svettigt överens om att den här vandringen kunde konkurrera med flera av sträckorna på Inkaleden. På kvällen fick det bli mat på den närmaste restaurangen Kolibri i anslutning till hotellet. Där var det vernissage av sällan skådad dålig konst och skränigt värre. Lomhörda men mätta, belåtna och med getostglass i magen laddade vi sedan för nästa blöta utmaning.