Till sista dagen hade vi bokat en tur till geysrarna men uppstigning kl 4 och 4200 m höjd lockade inte killarna så de stannade kvar på hotellet.

Och tur var kanske det? Först fick vi vänta en timme på bussen i morgonkylan eftersom den första chauffören var full. Och som ersättare fick vi en rallyförare som behövde en hel del påminnelser om lämplig hastighet längs vägen. Vi hade emellertid en rådig ung guide som styrde upp situationen och som dessutom sjöng Estocolmo av Dj Mendez för att muntra upp oss två svenskar.

Väl framme vid El Tatio var det magiskt att vandra runt bland stora som små geysrar i soluppgången. Vi kunde höra hur det fräste och bubblade och känna var de varma källorna gick under marken. Och där de inte gick frös vattnet till is!

Temperaturen var -8 grader i luften så efter en fin frukost såg vi förväntansfullt fram emot att få bada och tina upp våra fötter i de varma källorna.

Men tji fick vi, badet var tömt och stängt för något slags tester vilket alla andra redan tycktes veta. Snopna och med badkläderna skavandes under kläderna fick vi istället åka vidare till mycket mindre intressanta våtmarker för att spana på fåglar.

Lite roligare var det att besöka byn Machuca som bara har 13 invånare men en gullig kyrka och servering av grillat lamakött och chachacoma-te. I närheten låg en dal med jättekaktusar så där fick det också bli ett stopp innan hemfärd. Kaktusarna behöver bara vatten en gång per år vilket passar utmärkt här där det brukar regna precis så ofta. De år då det är fullständig torka rycker byborna in och vattnar sina gunstlingar för hand. Kaktusarna växer bara 1 cm per år så de är mycket rädda om dem. Lite överallt i öknen ser man stora bollar som ser mjuka och pälsklädda ut på håll. De kallas svärmorskuddar vilket måste bero på de vackra blommorna.

På eftermiddagen blev längtan för stor att motstå för Martin och Otto och det var därmed dags för sandboarding i Valle de la Muerte! Lite trixigt för de med snövana eftersom det tar tvärstopp om du lutar dig framåt trots välvaxade brädor. Väldigt kul och väldigt jobbigt – det är inte bara å åk utan du får själv ta dig upp för sanden.

Efter en sista middag på La Casona lyckades vi göra ”Siri” generad m hj a tvivelaktig musikönskning och andra hotellgäster glada m hj a vin som vi dragit på sedan besöket i Casablanca.