Tidigt på morgonen den siste september startade så färden ut på Titicacasjön. Båtturen inleddes med lite livemusik på båten. Ni som känner mig vet att min irritation på panflöjtspelande gatumusikanter ibland nått oanade höjder. Jag har till och med hotat med att köpa en nationaldräkt och nyckelharpa för att åka till Peru och spela som hämnd. Nåväl, här är det mycket mer trevligt så jag tar tillbaka mitt hot så länge :-)!

Titicacasjön är Sydamerikas största sjö och ligger på 3800 m höjd över havet och är cirka fyra gånger så stor som Vänern. Sjön kallas också den högst belägna navigerbara sjön i världen beroende på att det bedrivs kommersiell sjöfart på sjön. Både Peru och Bolivia har också kustbevakning som patrullerar sjön. På slutet av 1800-talet fraktade engelsmännen upp flera ångfartyg till sjön, bit för bit. Det största ca 50 meter långt.

Vi stannade till vid den flytande staden Uros som är en helt overklig plats. Staden består av ca 90 ”öar” som befolkningen själv tillverkar av flytande torv och vass. Den ö vi besökte bestod av 20 st block á 5×10 meter och där huserade fem familjer, totalt 20 personer. Människorna flyttade ut på dessa öar före kolonisationen, antagligen beroende på brist på mark. Man har sedan dess flutit runt på sjön men efter en svår storm på 1970-talet är nu staden ”bofast” utanför staden Puno.

Turistbåtarna ankrar vid varsin ö där öns överhuvud tar emot. Sedan börjar en intressant förevisning hur öarna tillverkas, vilken föda människorna livnär sig på samt berättelse om hur livet har sin gång på ön. En liten anekdot var om man blir ovänner på ön och inte kan lösa konflikten så sågar man helt sonika itu ön och flyter åt varsitt håll! Som avslutning bjuds vi på en roddtur i de traditionella vassbåtarna.

Sedan satte båten kurs mot ön Taquile. En ö som bebos av cirka 3000 invånare och har ett eget styre baserat på Inkarikets gyllene regler: stjäl inte, ljug inte, var inte lat! Ön styrs som ett stort kollektiv och har kvar många av sina uråldriga traditioner. Till exempel måste var man kunna sticka. Klarar man inte av att sticka sin egen mössa blir man inte gift! Jordbruket på ön sköts fortfarande för hand, ev med hjälp av dragdjur. Det finns lämningar från Inkariket på ön, och de odlingsterrasser man fortfarande använder härstammar också från Inka.

Även här förevisas det lokala livet och vi bjuds också på en förträfflig lunch bestående av quinoasoppa och grillad forell. Öns vävda och stickade produkter anses vara bland de finaste i världen och är skyddade av UNESCO.

Väl tillbaka i Puno avslutades dagen med en lokal specialitet, Machupizza!